I projektkursen vi läser just nu så blev jag somsagt projektledare. Det för ju med sig en hel del både positivt och negativt.
Det positiva är ju givetvis känslan över att få styra in arbetet på det sätt som man själv tycker är bäst. Jag är inte diktators-typen, men har svårt för att arbeta i en grupp som planlöst driver omkring utan ett tydligt mål. Dessutom är det nog bra inför framtiden att ha "provat på" rollen, lite mer officiellt. Även fast jag i tidigare grupper haft en ledaraktig roll så har det varit outtalat, och det har varit gnissel om det sen längre fram under arbetets gång.
Men samtidigt så är det ju en del ansvar inblandat i rollen. Alla ska vara med, alla ska vara delaktiga, ingen ska vantrivas i gruppen. Och det är ju ganska svåra saker att hantera. Särskilt i en universitetsvärld där allting i slutändan är frivilligt. Man KAN hoppa av en kurs, utan att det får någon större inverkan på ens liv. Om du däremot vägrar arbeta när du är anställd i ett företag, för att "det är tråkigt", så kanske man inte blir så långvarig i företaget.
Så det finns ingen egentlig piska man kan använda, ifall det skulle krävas. Det finns inte heller särskilt mycket man kan motivera med, när man saknar några egentliga resurser att tilldela. Jag kan inte göra annat än att ge beröm när arbete blir väl gjort, och hoppas på att det räcker.
När man funderar på ovan nämnda så kommer man oundvikligen fram till att det är gruppdynamiken och uppgifterna som ska genomföras, som styr huruvida deltagarna känner sig motiverade eller inte.
Så vad jag har försökt göra är att organisera upp uppgifterna som ligger framför oss så tydligt som möjligt, så att alla vet vad som finns kvar att göra, samt att försökt tilldela olika personer lite olika ansvarsområden. För jag tror att om någon del av arbetet tidigt blir "ens eget" så lägger man ner en viss mängd stolthet i det, och personen vill inte känna att vid kursens slut så är ens egen del den sämsta delen. Det är ju inte möjligt att ändra på uppgiften, men om man bryter ner den i mindre beståndsdelar brukar det kännas bättre och lättare att begripa.
Jag har dessutom försökt engagera de 3 andra i gruppen så gott jag kan, genom att försöka få alla att komma med förslag och idéer. En person i gruppen verkar ha svårt för det, och vill helst ligga så lågt som möjligt. Jag misstänker att han heltenkelt vill göra så lite som möjligt. Jag vet inte om det kommer bli något problem eller inte ännu, dock.
Jag tror att jag bör under mötena inte komma med så många förslag själv, vilket ibland kan vara svårt när det stagnerar. Ibland får jag känslan av att jag vet tydligare vad som bör göras, men att det är bäst om deltagarna funderar ut det själva. Om man som ledare för en grupp hela tiden tydligt säger vad som ska göras och hur det ska göras, så kommer de andra att släppa över sitt ansvar, tror jag. Dessutom skulle de synergi-effekter som uppstår vid grupparbete försvinna, om jag själv kommer med för många förslag.
Nåja, det får räcka med skriverier för denhär gången, dags för lunch.
Det positiva är ju givetvis känslan över att få styra in arbetet på det sätt som man själv tycker är bäst. Jag är inte diktators-typen, men har svårt för att arbeta i en grupp som planlöst driver omkring utan ett tydligt mål. Dessutom är det nog bra inför framtiden att ha "provat på" rollen, lite mer officiellt. Även fast jag i tidigare grupper haft en ledaraktig roll så har det varit outtalat, och det har varit gnissel om det sen längre fram under arbetets gång.
Men samtidigt så är det ju en del ansvar inblandat i rollen. Alla ska vara med, alla ska vara delaktiga, ingen ska vantrivas i gruppen. Och det är ju ganska svåra saker att hantera. Särskilt i en universitetsvärld där allting i slutändan är frivilligt. Man KAN hoppa av en kurs, utan att det får någon större inverkan på ens liv. Om du däremot vägrar arbeta när du är anställd i ett företag, för att "det är tråkigt", så kanske man inte blir så långvarig i företaget.
Så det finns ingen egentlig piska man kan använda, ifall det skulle krävas. Det finns inte heller särskilt mycket man kan motivera med, när man saknar några egentliga resurser att tilldela. Jag kan inte göra annat än att ge beröm när arbete blir väl gjort, och hoppas på att det räcker.
När man funderar på ovan nämnda så kommer man oundvikligen fram till att det är gruppdynamiken och uppgifterna som ska genomföras, som styr huruvida deltagarna känner sig motiverade eller inte.
Så vad jag har försökt göra är att organisera upp uppgifterna som ligger framför oss så tydligt som möjligt, så att alla vet vad som finns kvar att göra, samt att försökt tilldela olika personer lite olika ansvarsområden. För jag tror att om någon del av arbetet tidigt blir "ens eget" så lägger man ner en viss mängd stolthet i det, och personen vill inte känna att vid kursens slut så är ens egen del den sämsta delen. Det är ju inte möjligt att ändra på uppgiften, men om man bryter ner den i mindre beståndsdelar brukar det kännas bättre och lättare att begripa.
Jag har dessutom försökt engagera de 3 andra i gruppen så gott jag kan, genom att försöka få alla att komma med förslag och idéer. En person i gruppen verkar ha svårt för det, och vill helst ligga så lågt som möjligt. Jag misstänker att han heltenkelt vill göra så lite som möjligt. Jag vet inte om det kommer bli något problem eller inte ännu, dock.
Jag tror att jag bör under mötena inte komma med så många förslag själv, vilket ibland kan vara svårt när det stagnerar. Ibland får jag känslan av att jag vet tydligare vad som bör göras, men att det är bäst om deltagarna funderar ut det själva. Om man som ledare för en grupp hela tiden tydligt säger vad som ska göras och hur det ska göras, så kommer de andra att släppa över sitt ansvar, tror jag. Dessutom skulle de synergi-effekter som uppstår vid grupparbete försvinna, om jag själv kommer med för många förslag.
Nåja, det får räcka med skriverier för denhär gången, dags för lunch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar