Hittade något läsvärt hos IDG igen.
Peter Larsson undrar, hur många procent av det man lär sig på universitet använder man sen i arbetslivet. Och det är ju en giltig fråga, något värt att reflektera kring.
Han menar att det beror på ett svalt intresse från lärosätena att hålla sig "up to date". Jag menar dock att han glömmer en viktig aspekt. Som utbildningsbevakare för det systemvetenskapliga programmet vet jag att första gången en kurs ges så är den inte så bra som den kan vara. Ofta tar det ett par år innan skavankerna fixats till, rätt bok hittats, och ändå har lärarna fullt upp med att lära sig själva, komma ihåg, och ta hand om allt som behövs för att kunna ge en bra kurs.
De som håller koll på den senaste teknologin vet hur snabbt det går. Det går verkligen undan. Det kommer nya versioner av standarder, nya versioner av ramverk, det släpps konstant ny mjukvara. Om lärarna skulle verkligen hålla sig à jour (som Larsson menar) så skulle de ju aldrig hinna att ge kursen ens.
Larsson använder sig av ett exempel där elever i SU fick "för inte länge sedan" lära sig Pascal. Slöseri med tid, menar han. Men har dessa elever verkligen inte fått någonting vettigt lärt sig av kursen bara för att språket kanske inte är så aktuellt idag? Grunderna i programmering kan egentligen läras ut med vilket språk som helst, se bara på datateknikerna som överallt fått lära sig ett helt meningslöst språk, nämligen Haskell.
Samtidigt som detta, så förväntas det ju oftast att de som kommer in helt gröna in i arbetsvärlden inte kan så mycket om just det som han/hon kommer att jobba med. Olika företag har olika sätt att lösa problem, kanske ett språk används som man inte kan än. Och om dessa elever ska få chans att faktiskt kunna lära sig hur saker fungerar "i praktiken" så måste ju företagen anstränga sig betydligt mer än de gör idag, för att få till sig så duktiga studenter som möjligt. Det är något som även Larsson menar, teoretiska kunskaper behöver varvas med praktiska erfarenheter, och jag håller med.
Peter Larsson undrar, hur många procent av det man lär sig på universitet använder man sen i arbetslivet. Och det är ju en giltig fråga, något värt att reflektera kring.
Han menar att det beror på ett svalt intresse från lärosätena att hålla sig "up to date". Jag menar dock att han glömmer en viktig aspekt. Som utbildningsbevakare för det systemvetenskapliga programmet vet jag att första gången en kurs ges så är den inte så bra som den kan vara. Ofta tar det ett par år innan skavankerna fixats till, rätt bok hittats, och ändå har lärarna fullt upp med att lära sig själva, komma ihåg, och ta hand om allt som behövs för att kunna ge en bra kurs.
De som håller koll på den senaste teknologin vet hur snabbt det går. Det går verkligen undan. Det kommer nya versioner av standarder, nya versioner av ramverk, det släpps konstant ny mjukvara. Om lärarna skulle verkligen hålla sig à jour (som Larsson menar) så skulle de ju aldrig hinna att ge kursen ens.
Larsson använder sig av ett exempel där elever i SU fick "för inte länge sedan" lära sig Pascal. Slöseri med tid, menar han. Men har dessa elever verkligen inte fått någonting vettigt lärt sig av kursen bara för att språket kanske inte är så aktuellt idag? Grunderna i programmering kan egentligen läras ut med vilket språk som helst, se bara på datateknikerna som överallt fått lära sig ett helt meningslöst språk, nämligen Haskell.
Samtidigt som detta, så förväntas det ju oftast att de som kommer in helt gröna in i arbetsvärlden inte kan så mycket om just det som han/hon kommer att jobba med. Olika företag har olika sätt att lösa problem, kanske ett språk används som man inte kan än. Och om dessa elever ska få chans att faktiskt kunna lära sig hur saker fungerar "i praktiken" så måste ju företagen anstränga sig betydligt mer än de gör idag, för att få till sig så duktiga studenter som möjligt. Det är något som även Larsson menar, teoretiska kunskaper behöver varvas med praktiska erfarenheter, och jag håller med.
