Varför systemvetenskap?

Tänkte ta en repost här från min andra blogg, en grej som jag skrev några månader sedan om varför jag valde att börja på det systemvetenskapliga programmet. (Med vissa förbättringar/små ändringar).
Vi har väldigt få elever just nu, så programmet behöver all reklam de kan få. Så jag försöker göra min del för att förbättra det, kan man väl säga (somsagt).

Tycker Ackoff sammanfattade det hela väl i en enda mening, i sin bok Re-creating the Corporation.
"...System sciences, which focuses on ways of dissolving problems and messes." -- Ackoff, 1999
Problemlösning med andra ord, på ett sätt som inte fokuserar på individuella detaljer. Holistiskt tänkande, eller med andra ord, ett helhetstänkande, är något som är en nyckelpunkt.

Ifall man t ex har en stad där det tar väldigt lång tid att ta sig från punkt A till punkt B med en bil, då kanske nån smart människa kommer på att vi måste bygga snabbare bilar.
Har man då löst problemet? Troligtvis inte, kanske det är infrastrukturen det är fel på. Kanske nån miljöaktivist kommer på att personbilar ska bli förbjudna på den vägen istället, alla måste använda bussar och tåg. Har man då löst problemet? Nej, inte egentligen, man har istället ändrat villkoren för transportationen. (Exemplet taget från Re-creating the Corporation, och handlade om Mexico City om jag minns rätt)
Sånt kan man ju fundera på ad nauseam. Det är egentligen tjusningen med ämnet, som jag ser det. En filosofisk aspekt till problemlösning, som inte fokuserar på tekniska detaljer lika mycket. Men inte bara filosofiskt, den tekniska aspekten kan finnas där, om du tycker det. Det är väldigt brett, från rena teknikproblemlösandet till filosofiskt funderande kring hur problemlösande bör ske.

Sen jag började grundskolan har jag alltid känt att jag har väldigt lätt för att lära mig saker, så länge som vissa villkor fullföljs. Uppgiften måste kännas som ett problem av något slag, och jag måste känna att det finns en mening med att lösa problemet, en viss relevans mao. Ställs jag inför ett problem som jag ska lösa så känner jag nästan ett slags rus.
"Nu jävlar ska jag lösa dethär snabbt och smidigt" ungefär.

Som sidonotering kan det ju nämnas att när det sen kom till gymnasiematte, där det var så abstrakt och kändes väldigt meningslöst just där och då, då orkade jag inte engagera mig alls. Man ställs inför några siffror som ska beräknas utifrån befintliga regler för att få ett slutresultat som består av mer siffror. Det kändes inte som ett problem, det kändes inte applicerbart mot någonting.
Det kändes om att man ska endast memorisera räkneregler och formler för att kunna få fram en abstrakt slutprodukt, och hela uppgiften fanns till för att pränta in dessa räkneregler.
Totalt ointressant, vilket sen gjorde att jag fortfarande inte tycker om att räkna matte. Det gick bra så länge det handlade om äpplen som skulle räknas eller kossans hage som skulle mätas.

Den känslan har jag inte haft sen jag började på här på högskolan. Även fast ämnena kan vara väldigt abstrakta och flummiga, och man ibland ifrågasätter motiven för att lära sig vissa saker och ting, så kan man ändå ta de individuella uppgifterna som problem som ska lösas. Och på vägen får man de verktyg som behövs för framtida problemlösning i organisationer. Det känns intressant i det stora hela samtidigt som jag uppgifterna ibland är såpass intressanta och stimulerande att jag tar egna initiativ till att lära mig mer än som krävs för just den uppgiften.

En till sak som vi stött på i utbildningen som jag finner fascinerande är något som heter Cybernetik.
En grundprincip i cybernetiken förklaras väl av följande citat, av Ashby.
"Cybernetics .. treats, not things but ways of behaving." -- Ashby, 1956
Alltså att man inte fokuserar på människor och andra ting, utan beteende och funktioner.

Och som vi alla vet så är våra medmänniskor jobbiga, som Jean-Paul Sarte så väl konstaterade.
"Hell is other people." -- Sarte, 1944

Visst låter det intressant? ;-)